― 414 ―
älska och ära henne i hennes ålderdom och hjälpa henne i hennes sista stund! Måtte det bli en ängel för henne, både här nere och där uppe!»
»Amen!» sade min tant.
»Hon hade varit litet skygg och blyg», sade mr Peggotty, »och hade i början hållit sig på litet avstånd med sin spånad eller vad det nu var för ett arbete, då Emili talade med barnen. Men Emili hade lagt märke till henne och hade gått fram och språkat med henne, och som den unga hustrun själv tyckte mycket om barn, hade de snart blivit goda vänner, så att hon, var gång som Emili sedan kom den vägen, alltid gav henne blommor. Och nu var det hon som frågade Emili om vad det var för en stor olycka som hade hänt henne. Emili berättade henne det, och hon tog Emili hem med sig; ja det gjorde hon — hon tog henne hem med sig», sade mr Peggotty och dolde sitt ansikte.
Han var mera rörd över denna kärlekshandling än jag hade sett honom rörd över någonting sedan den där aftonen, då hon hade övergivit honom. Min tant och jag försökte icke att störa honom.
»Det var bara en liten stuga, förstås», sade han strax efter, »men hon fann där plats åt Emili — hennes man var ute till sjöss — och hon höll det hemligt och fick även sina grannar — det fanns inte många sådana där i närheten — att hålla det hemligt. Emili blev sjuk i feber, och vad som förekommer mig mest besynnerligt — ehuru det kanske inte är besynnerligt för lärt folk — hon glömde rakt bort landets språk och kunde bara tala sitt eget, som ingen förstod. Hon kan erinra sig, som om hon hade drömt det, att hon låg där och talade beständigt sitt modersmål och trodde, att den gamla båten låg bakom den närmaste udden i viken, och bad och besvor dem att skicka bud dit och säga, att hon höll på att dö, och komma tillbaka med ett budskap om förlåtelse, om det också inte vore mer än ett enda ord. Nästan hela tiden tyckte hon, än att han, som jag nyss talade om, lurade på henne nedanför fönstret, än att han, som var skuld till allt detta, var inne i rummet, och hon ropade
