― 417 ―
ansikte mot det. Men fruktan för att inte få förlåtelse, fruktan för att bli ett åtlöje, fruktan för att någon av oss kunde ha dött långt bort ifrån henne och fruktan för många andra saker drev henne liksom med våld bort från det och ut på landsbygden. ’Morbror, morbror’, sa hon till mig, ’fruktan för att inte vara värdig att göra det, som mitt sönderslitna, blödande hjärta så innerligt längtade efter att göra, var den förskräckligaste fruktan av alla! Jag vände tillbaka, fast mitt hjärta var fullt av böner om att jag skulle våga krypa bort till den gamla dörrtröskeln om natten, lägga mitt syndiga ansikte på den och bli funnen död där om morgonen.’»
»Hon kom», sade mr Peggotty, i det han dämpade sin röst till en förfärad viskning, »hon kom till London. Hon — som aldrig förr i sitt liv hade sett det — hon — — ensam — utan ett öre — så ung och så vacker — till London. Nästan i samma ögonblick som hon steg ur diligensen och kände sig så övergiven, fann hon, såsom hon trodde, en vän, en anständig kvnna, som talade med henne om syarbete, som hon hade blivit uppfödd till att lära sig, om att skaffa henne ett nattkvarter och om att den följande dagen fråga sig för om mig och alla i hemmet. Då mitt barn», sade han högt och med en energisk tacksamhet i sin ton, som skakade honom från huvud till fot, »sålunda stod på randen av mera än jag kan säga eller tänka på, då räddade Martha, trogen sitt löfte, henne från fördärvet.»
Jag kunde icke återhålla ett utrop av glädje.
»Master Davy», sade han och fattade med sin stora hand om min, »det var ni som först talade med mig om henne. Jag tackar er, sir! Hon har ärligt hållit vad hon lovade. Av sin egen bittra erfarenhet visste hon var hon skulle passa på och hur hon skulle bete sig. Hon har gjort det, och Herren var med henne. Hon kom, blek och brådskande, in till Emili, där hon låg och sov. ’Stig upp ifrån vad som är värre än döden och följ med mig!’ sade hon till henne. Folket i huset ville hindra henne, men de kunde lika gärna ha sökt hindra havet. ’Bort ifrån mig!’ sade hon. ’Jag är en vålnad, som kallar henne
27. — David Copperfield. II.
