― 419 ―
kunna göra mig en större glädje, än det att stå fadder åt den där goda unga hustruns barn!»
Mr Peggotty nickade till tecken på att han fattade min tants känslor, men vågade icke med ett ord hänsyfta på föremålet för hennes välönskan. Vi förblevo allesammans tysta och upptagna av våra egna tankar (min tant torkade sina ögon än snyftande konvulsiviskt och än skrattande och kallande sig själv en fjolla), till dess jag tog till orda.
»Är ni fullt ense med er själv i avseende på framtiden, min gode vän?» sade jag till mr Peggotty. »Men därom behöver jag väl knappast fråga er.»
»Fullkomligt, master Davy», svarade han, »och jag har sagt till Emili, att det finns stora länder långt härifrån. Vårt tillkommande liv ligger på andra sidan havet.»
»De ämna utvandra tillsammans, tant!» sade jag.
»Ja», sade mr Peggotty med ett hoppfullt leende. »I Australien ska ingen kunna förebrå min älskling något. Vi skola börja ett nytt liv där borta!»
Jag frågade honom, om han redan hade bestämt någon tid för avresan.
»Jag var tidigt i dag på morgonen nere vid varvet för att höra efter om något av skeppen skulle segla snart och fick där höra, att ett fartyg ska avgå dit om sex veckor eller två månader. Jag såg det i dag på morsonen och gick ombord på det — och med det skeppet skola vi resa.»
»Alldeles ensamma?» frågade jag.
»Ja, master Davy», svarade han. »Ser ni, min syster håller så mycket av er och de edra och har blivit så van att tänka endast på sitt eget land, att det väl inte skulle vara så alldeles rätt att låta henne resa. Och för övrigt har hon ju en att se efter, som inte bör glömmas.»
»Stackars Ham!» sade jag.
»Min goda syster ser om huset åt honom, ska ni veta, madame, och han håller så mycket av henne», förklarade mr Peggotty till bättre upplysning för min tant. »Han kan sitta och språka helt lugnt med henne, ehuru
