― 420 ―
han sannolikt inte skulle låta förmå sig att öppna munnen åt en annan. Stackars gosse!» sade mr Peggotty. »Han har inte så mycket kvar, att han skulle kunna undvara det lila han äger!»
»Och mrs Gummidge?» sade jag.
»Ja, ser ni, jag har tänkt en hel hop på henne», svarade mr Peggotty med en förlägen min, som efter hand försvann medan han talade. »När mrs Gummidge börjar tänka på gubben, är hon just inte vad man kallar ett trevligt sällskap. Oss emellan sagt, master Davy, och er med, madame, när mrs Gummidge börjar att ta till lipen, kan hon lätt av dem, som inte känt gubben, bli ansedd för butter och sur. Men se jag kände honom», sade mr Peggotty, »och vet vilken bra karl han var, och därför förstår jag henne, men det kan man inte begära av annat folk.»
Min tant och jag höllo med därom.
»Å andra sidan», sade mr Peggotty, »skulle möjligen syster min — jag säger inte bestämt att hon skulle göra det, men möjligen skulle hon kunna tycka att mrs Gummidge ibland vore henne till besvär, och därför vill jag inte förtöja mrs Gummidge hos dem, utan att söka finna ett hem åt henne, där hon kunde sörja för sig själv. Och därför», fortfor mr Peggolty, »tänker jag, innan jag reser, ge henne ett litet underhåll, så att hon kan leva tämligen hyggligt. Hon är den trognaste varelse man kan se. Man kan naturligtvis inte begära, att den hederliga gumman, vid sin höga ålder och ensam och övergiven som hon är, ska så låta tumla sig omkring på ett fartyg och i skogarna och vildmarkerna i ett nytt och långt avlägset land. Därför tänker jag sörja för henne på det sättet.»
Han glömde ingen, utan tänkte på envar, med undantag av sig själv.
»Emili», fortfor han, »stannar hos mig — stackars barn, hon kan nog behöva frid och ro! — till dess vi anträda resan. Hon ska sy de kläder vi skola ha med oss, och jag hoppas, att hennes vedermödas dagar skola börja
