― 421 ―
synas henne ligga längre bort än de verkligen göra, när hon ser att hon är hos sin simpla, men ömma morbror.»
Min tant nickade bekräftelse på denna hans förhoppning, och detta gjorde mr Peggotty helt belåten.
»Men det är ännu en sak, master Davy», sade han, i det han stoppade handen i bröstfickan och med allvarlig min tog fram den lilla brevbunt jag förr hade sett och som han nu löste upp på bordet. »Det är de här banksedlarna — en på femtio pund och en på tio. Till dem önskar jag lägga de pengar hon hade med sig då hon flydde. Jag har frågat henne om hur mycket det kunde vara, utan att likväl säga varför, och så har jag sedan räknat ihop det. Jag är inte någon lärd. Kanske att ni skulle vilja vara god och se efter hur mycket det är.»
Med en ursäkt för sin brist på lärdom räckte han mig ett papper, varpå han hade verkställt sin uträkning, och bserverade mig medan jag såg igenom det. Den gick mycket riktigt ihop.
»Tackar så mycket!» sade han och tog tillbaka paperet. »De här pengarna ska jag, om ni inte har något att invända däremot, master Davy, innan jag reser lägga i ett omslag med utanskrift till honom och lägga det ett annat med utanskrift till hans mor. Med lika få ord, som jag nu talar till er, ska jag säga henne vad det är betalningen för, och att jag har rest och inte mera kan ta dem tillbaka.»
Jag svarade, att jag fann det rätt att handla så, och att jag var övertygad att det måste vara det, eftersom han själv ansåg det så.
»Jag sa, att det var ännu en sak till», fortfor han med ett allvarligt leende, sedan han åter hade bundit ihop sitt lilla paket och stoppat det i fickan, »men det var egentligen två. När jag gick ut i morse, var jag inte säker på att jag skulle kunna själv tala om för Ham det som, Gud vare lovad, nu har hänt, och därför skrev jag, medan jag var ute, ett brev och lade det på posten för att underrätta dem om hela sammanhanget, och så nämnade jag för dem, att jag skulle komma som i morgon för att ställa om de småsaker, som ännu kunna vara
