― 430 ―
»Tack, sir», svarade han. »Det var bra vänligt av er att komma och möta mig. Det var vänligt av er att följa honom hit ned. Jag vet mycket väl, master Davy, att, ehuru min faster ämnar resa till London innan de segla och de ännu en gång skola komma tillsammans, jag ändå inte mera får se honom. Jag är övertygad om att det blir så. Vi tala inte därom, men så kommer det att gå, och det är också det bästa. När ni ser honom för sista gången — för allra sista gången — vill ni då bringa honom den innerligaste hälsning och tacksägelse från den fader- och moderlöse, för vilken han alltid varit mer än en far?»
Även detta lovade jag.
»Jag tackar er ännu en gång, sir», sade han och tryckte hjärtligt min hand. »Jag vet vart ni ämmar er. Farväl!»
Med en lätt rörelse med handen, liksom för att förklara för mig, att han inte kunde beträda det gamla stället, vände han sig om. Medan jag såg efter hans gestalt, i det den gick fram över den flacka stranden i månskenet, såg jag honom vända ansiktet mot en silverfärgad ljusstrimma ute på havet och gå vidare, alltjämt betraktande den, tills han försvann som en skugga i fjärran.
Dörren till båthuset stod öppen, då jag närmade mig, och då jag trädde in, såg jag att alla möblerna voro borta, med undantag av en av de gamla kistorna, på vilken mrs Gummidge satt med en korg i knäet och såg på mr Peggotty. Han stödde sin armbåge mot den grova kaminlisten och stirrade på några slocknande kol på rosten, men han lyfte hoppfullt upp huvudet, då jag trädde in, och talade helt glatt och muntert.
»Nå, ni kommer enligt löfte, master Davy, för att ta avsked av det gamla stället!» sade han och fattade ljusstaken. »Tämligen tomt nu, inte sant?»
»Ni har sannerligen använt tiden väl», sade jag.
»Ja, vi ha inte lagt armarna i kors. Mrs Gummidge har arbetat som — jag vet inte vad mrs Gummidge har arbetat som», sade mr Peggotty och såg på henne, i förlägenhet om att hitta på en passande liknelse.
