― 429 ―
»Det är inte att jag förlåter henne. Det är inte så mycket det, som inte mer att jag ber henne förlåta mig för att jag påtvungit henne min kärlek. Det förekommer mig stundom, att om jag inte hade fått hennes löfte att gifta sig med mig, skulle hon, efter som hon annars hyste förtroende för mig på ett vänskapligt sätt, kanske ha talat om för mig vad det var som stred i hennes själ och rådgjort med mig, och jag möjligen kunnat rädda henne.»
Jag tryckte hans hand och sade:
»Är detta alltsammans?»
»Det är ändå någonting annat», svarade han, »ifall jag kan säga det, master Davy.»
Vi vandrade framåt, längre än vi hade vandrat förut, innan han åter började att tala. Han grät icke, då han gjorde de uppehåll, som jag vill uttrycka med tankstreck. Han samlade bara sina tankar för att tala riktigt tydligt.
»Jag älskade henne — och jag älskar minnet av henne — för högt för att vara i stånd till att få henne att tro om mig, att jag är lycklig. Jag kunde endast bli lycklig — genom att glömma henne — och jag fruktar att jag knappast kunde uthärda att någon sade henne att jag gjort det. Men om ni, master Davy, som är så boklärd, kunde hitta på att säga något, som kunde få henne att tro att jag inte lidit allt för mycket, ehuru jag ännu älskar henne och sörjer över henne, någonting som kunde få henne att tro, att jag inte är trött vid livet och ännu hoppas att få se henne utan skuld där varest syndaren icke syndar mer och där den trötte finner ro — något som kunde lätta hennes sorgsna sinne, utan att ändå få henne att tro, att jag någonsin skulle kunna gifta mig eller att det vore möjligt att någon någonsin skulle kunna bli det för mig, som hon en gång var — så ville jag be er säga det — och att jag ber för henne — som var mig så kär.»
Jag tryckte åter hans manliga hand och sade honom, att jag ville åtaga mig att uträtta det så gott jag kunde.
