― 432 ―
»Ack, gör inte det, käraste Daniel, gör inte det!» utbrast mrs Gummidge ivrigt. »Tag mig med er, Daniel, tag mig med er och Emili! Jag ska tjäna er redligt och troget. Om det finns slavar i det land, dit ni reser, så vill jag så gärna bli slav hos er, men låt mig inte stanna kvar här, käre, käre Daniel!»
»Goda själ», sade mr Peggotty och skakade på huvudet. »Ni vet inte vilken lång resa och vilket strängt liv det är!»
»Jo, det gör jag, Daniel; jag kan tänka mig det!» ropade mrs Gummidge. »Men mitt avskedsord under detta tak är, att jag vill gå tillbaka hit in och dö, om ni inte tar mig med er. Jag kan gräva, Daniel; jag kan arbeta. Jag kan leva knappt. Jag kan vara vänlig och tålig nu — mer än ni tror, Daniel, bara ni vill sätta mig på prov. Jag skulle inte kunna röra en enda shilling av mitt underhåll, nej, inte ens om jag hölle på att dö av hunger, Daniel Peggotty, men jag ville följa er och Emili till världens ända, om ni bara vill tillåta mig det. Jag vet huru det är; jag vet att ni tror att jag tycker mig vara ensam och övergiven, men, Herre Gud, så är det inte nu längre! Jag har inte suttit här och passat på och tänkt på edra sorger och bekymmer, utan att ha någon nytta därav. Master Davy, lägg ett gott ord för mig hos honom! Jag känner hans och Emilis sätt och jag känner deras sorger och kan ibland vara en tröst för dem och arbeta för dem. Daniel, käre Daniel, låt mig följa med er!»
Och mrs Gummidge fattade hans hand och kysste de med okonstlad rörelse och kärlek, med en okonstlad hängivenhet och tacksamhet, som han väl förtjänade.
Vi buro ut kistan, släckte ljuset, stängde dörren i lås och lämnade den gamla båten, som låg som en mörk punkt i den molnhöljda natten. Då vi den följande dagen foro tillbaka till London utanpå diligensen, satt mr Gummidge med sin korg på baksätet, och mrs Gummidge var lycklig.
