Hoppa till innehållet

Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/437

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

TJUGUFEMTE KAPITLET.
Jag är närvarande vid en explosion.

Då endast tjugufyra timmar voro kvar av den av mr Micawber så mystiskt utsatta tiden, rådslogo min tant och jag om huru vi skulle bete oss, efter som min tant ogärna ville lämna Dora. Ack, huru lätt kunde jag icke nu bära henne upp för trappan!

Ehuru mr Micawber hade betingat sig, att min tant skulle vara närvarande, voro vi likväl benägna att ställa så till, att hon bleve hemma och läte sig representeras av mr Dick och mig. Vi hade till och med beslutit oss härför, då Dora åter gjorde oss vacklande i vårt beslut genom att påstå att hon aldrig kunde förlåta sig själv eller sin stygga gosse, om min tant under vilken förevändning som helst stannade hemma.

»Jag ska inte tala med er», sade Dora och skakade sina lockar åt min tant, »jag ska vara stygg. Jag ska ha Jip att skälla på er hela dagen i ända. Jag ska bli övertygad om att ni är en tvär gammal varelse, om ni inte far med!»

»Tyst, Blomma!» sade min tant och skrattade. »Du vet att du inte kan reda dig utan mig!»

»Jo, det kan jag visst det!» sade Dora. »Ni är mig inte till den allra ringaste nytta. Ni springer inte en enda gång på hela dagen upp och ned för trapporna åt mig. Ni sitter aldrig och berättar mig historier om Doady, då hans skor voro utnötta och han själv över allt betäckt med damm — ack, vilken liten stackare! Ni gör aldrig någonting för att roa och behaga mig — eller hur?» Därpå skyndade Dora att giva min tant en kyss och säga: »Jo, det gör ni — jag bara skämtar!» för att icke min tant skulle tro att hon verkligen menade vad hon sade.


28 — David Copperfield. II.