― 436 ―
avancerat upp sig till kragstövlar och ett litet dibarn och affärer för egen räkning. Han gungade det lilla barnet på armen och tycktes vara en from och välvillig medlem av samhället.
Då vi satte oss ned till frukostbordet, blevo vi allesammans mycket ängsliga och otåliga. Allt efter som klockan mer och mer närmade sig halv tio, ökades vår oroliga väntan på Mr Micawber. Slutligen upphörde vi med att låtsa befatta oss med måltiden, vilken allt ifrån början endast hade varit en formsak för oss alla, med undantag av mr Dick; min tant vandrade fram och tillbaka på golvet, Traddles satt i soffan och låtsade som om han läste i tidningen, medan han vände ögonen mot taket, och jag såg ut genom fönstret för att i tid kunna anmäla mr Micawbers ankomst. Jag behövde icke heller vänta länge, ty vid klockans första slag visade han sig på gatan.
»Här kommer han!» sade jag, »och inte i sin juridiska dräkt!»
Min tant knöt ihop banden på sin hatt (hon hade kommit ned till frukosten med denna på sig) och satte på sig sin schal, som om hon vore färdig till vilket beslutsamt och skoningslöst steg, som helst, och Traddles knäppte igen sin rock med en bestämd min. Mr Dick blev något förbryllad av dessa förfärliga tillrustningar, men fann dock nödigt att härma efter dem, tryckte med båda händerna sin hatt ned på huvudet, så hårt som möjligt, men tog ögonblickligen åter av den för att hälsa på mr Micawber.
»Mina herrar, madame, god morgon!» sade mr Micawber. »Min bäste sir», här vände han sig särskilt till mr Dick, som väldigt skakade hans hand, »ni är utomordentligt god.»
»Har ni ätit frukost?» frågade mr Dick. »Tag för er en kotlett.»
»Inte för allt i världen, bäste sir!» utbrast mr Micawber och hejdade honom, då han ville gå och ringa på kyparen, »matlust och jag, mr Dixon, ha länge varit främmande för varandra.»
