― 435 ―
mr Dick, Traddles och jag, foro samma afton till Canterbury i diligensen.
I det hotell där mr Micawber hade stämt möte med oss och där vi efter något besvär sluppo in mitt i natten, fann jag ett brev av innehåll, att han skulle infinna sig den följande förmiddagen klockan precis tio. Därefter begåvo vi oss, skälvande och ruskiga, vid denna mindre angenäma tid på dygnet till våra olika sovrum genom åtskilliga täppta gångar, som luktade som om de i århundraden hade varit doppade i en lösning av soppa och stall.
Tidigt på morgonen vandrade jag omkring på de kära, gamla, stilla gatorna och dröjde i de ärevördiga portvalvens och kyrkornas skuggor. Kajorna kretsade runt omkring domkyrkans torn, och tornen själva, som skådade ut över mången lång, oförändrad mil av den fruktbara trakten med dess vackra strömmar, klövo den klara morgonluften, som om det icke funnes något sådant som förändring till här i världen. Men då klockorna ljödo, berättade de mig sorgset om alla möjliga förändringar; berättade mig om sin ålderdom och om min täcka Doras ungdom och om de många, aldrig gamla, som hade levat och älskat och dött, medan klockornas dallrande toner hade förklingat genom Svarte Prinsens rostiga harnesk, som hängde på väggen där inne, och såsom stoftgrand i tidens omätliga rymd försvunnit i luften, likt ringlar på vattenytan.
Jag betraktade det gamla huset från gathörnet, men gick icke närmare intill det för att icke, om jag bleve bemärkt, omedvetet skada den plan jag hade kommit för att understödja. Morgonsolen föll snett ned på dess gavlar och blyinfattade fönster och överdrog dem med guld, och några få strålar av dess forna frid tycktes beröra mitt hjärta.
Jag drev under ett par timmars tid omkring utanför staden och återvände därefter genom huvudgatan, som under tiden hade skakat av sig den förflutna nattens sömn. Bland dem som voro på benen inne i sina bodar, kände jag igen min gamle fiende slaktaren, som nu hade
