»Jag har inte för ögonblicket något mera att säga», yttrade mr Micawber, varvid han till min stora överraskning innefattade oss samtliga i en gemensam bugning och försvann med en utomordentligt viktig min och ett utomordentligt blekt ansikte.
Traddles endast log och skakade på huvudet (där håret stod lodrätt i vädret), då jag såg på honom för att söka en förklaring; jag drog därför fram min klocka och räknade, såsom en sista resurs, de fem minuterna. Min tant höll ävenledes sin klocka i handen och gjorde detsamma. Då tiden var förliden, bjöd Traddles henne sin arm, och vi begåvo oss alla till det gamla huset, utan att tala ett ord under vägen.
Vi träffade mr Micawber vid hans pulpet i det tornlika kontoret på nedra botten, antingen skrivande eller låtsande som om han skrev mycket ivrigt. Den stora kontorslinjalen var instucken under hans väst, men var icke så fullkomligt dold, att icke en fot eller mera av detta instrument stack fram vid hans bröst och bildade ett nytt slags krås.
Eftersom det föreföll mig, som om man väntade att jag skulle tala, sade jag högt:
»Hur står det till, mr Micawber?»
»Mr Copperfield», sade mr Micawber allvarligt, »jag hoppas att ni mår väl.»
»Är miss Wickfield hemma?» frågade jag.
»Mr Wickfield ligger till sängs i reumatisk feber», svarade han, »men miss Wickfield ska utan tvivel bli glad över att få se gamla vänner. Vill ni stiga in, sir?»
Han gick framför oss in i matsalen — det första rum jag hade beträtt i detta hus — och sade, med klangfull stämma, i det han slog upp dörren till mr Wickfields förra kontor:
»Miss Trotwood, mr David Copperfield, mr Thomas Traddles och mr Dixon!»
Jag hade icke sett Uriah Heep sedan den gång då jag gav honom örfilen. Vårt besök förvånade honom tydligen, icke mindre, förmodar jag, därför att det förvånade oss själva. Han drog icke ihop sina ögonbryn, efter
