― 439 ―
som han icke hade några sådana som det var värt att tala om, men han lade sin panna i sådana veck, att han nästan stängde sina små ögon, medan det hastiga upplyftandet av hans askgrå hand till hans haka röjde en viss oro eller överraskning, men detta var endast fallet just som vi höllo på att stiga in i hans rum och i det jag uppfångade en skymt av honom över min tants axel. I nästa ögonblick var han åter lika lismande och ödmjuk som någonsin.
»Nå det måtte jag säga», sade han, »det här var då verkligen en oväntad glädje! Att se alla vännerna, om jag får uttrycka mig så, på en gång samlade kring St. Paulskyrkan, är en fest som jag inte väntade mig. Mr Copperfield, jag hoppas att ni mår väl och är vänligt stämd — ifall jag i all ödmjukhet vågar begagna mig av detta uttryck — mot dem som i alla händelser äro edra vänner. Jag hoppas att mrs Copperfield är på bättringsvägen. Vi ha varit helt oroliga över de ledsamma underrättelser vi under den sista tiden erhållit rörande hennes hälsa, det kan jag försäkra er.»
Jag blygdes över att låta honom fatta min hand, men visste emellertid icke vad jag annars skulle göra.
»Sakerna ha förändrats här på kontoret, miss Trotwood, sedan jag var en ringa skrivare och höll er häst, inte sant?» sade Uriah med sitt vidrigaste leende. »Men jag har inte förändrats, miss Trotwood.»
»Sanningen att säga», svarade min tant, »så finner jag att ni så tämligen hållit vad er ungdom lovade, ifall detta kan lända er till någon tillfredsställelse.»
»Tack, miss Trotwood, för er goda tanke», sade Uriah och vred sig på sitt vämjeliga sätt. »Ropa på miss Agnes, Micawber, och på mor. Mor ska bli förtjust över att få se det ärade sällskapet!» sade Uriah och satte fram stolar.
»Ni har väl inte mycket brått, mr Heep?» frågade Traddles, vars blick de listiga röda ögonen händelsevis uppfångade, under det att de på en gång stirrade på oss och undveko oss,
