― 440 ―
»Nej, mr Traddles», svarade Uriah, i det han slog sig ned på sin kontorsstol och klämde sina knotiga händer, vilkas yta han lade mot varandra, in mellan sina knotiga knän, »inte så mycket som jag skulle önska. Men advokater, hajar och blodiglar äro inte lätta att tillfredsställa, som ni vet! I alla fall ha både jag själv och Micawber i allmänhet så tämligen fullt upp med arbete, efter som mr Wickfield är nästan alldeles ur stånd att sköta något slags affärer. Men att arbeta för honom är ett nöje lika väl som en plikt. Ni har inte stått på förtrolig fot med mr Wickfield, skulle jag tro, mr Traddles? Jag tror att jag själv endast en enda gång haft det nöjet att se er?»
»Nej, Jag har inte stått på förtrolig fot med mr Wickfield», svarade Traddles; »i annat fall hade jag möjlgen för länge sedan gjort er min uppvaktning, mr Heep.»
Det låg någonting i tonen uti detta svar, som åter fick Uriah att se på den talande med ett mycket mörkt och misstroget uttryck, men då han nu endast såg Traddles med det godmodiga ansiktet, det enkla sättet och det på ända stående håret, försvann detta uttryck snart åter, och med en vridning på hela kroppen, men i synnerhet på halsen, sade han:
»Jag beklagar det, mr Traddles; ni skulle då ha beundrat honom lika mycket som vi alla göra. Hans små svagheter skulle endast ha gjort honom kärare för er. Men om ni har lust att höra min kompanjon omtalad i riktigt vältaliga uttryck, så måste jag hänvisa er till Copperfield. Familjen är ett ämne som han är mycket stark uti, ifall ni inte redan hört honom.»
Jag befriades från att avsäga mig komplimangen, ifall jag över huvud taget hade gjort det, därigenom att Agnes nu trädde in, ledsagad av mr Micawber. Jag tyckte att hon icke var fullt så lugn som hon brukade vara, och hon hade tydligen utstått oro och ansträngningar, men hennes innerliga hjärtlighet och lugna skönhet framlyste med en så mycket ljuvare glans.
Jag såg Uriah observera henne medan hon hälsade på oss, och han erinrade mig om en ful och uppstudsig
