― 442 ―
kommit mig upp, vasa? Men försök inte att komma med några knep och intriger mot mig, ty då kastar jag er ur sadeln. Bort med er, Micawber! Jag ska strax tala med er!»
»Mr Micawber», sade jag, »det har försiggått en plötslig förändring med den här karlen även i andra avseenden än det utomordentliga, alt han talar sanning i en enda punkt, vilket förvissar mig om att han blivit bragt i trångmål. Behandla honom så som han förtjänar!»
»Jo, ni är mig just ett hyggligt sällskap, ni!» sade Uriah med samma låga röst, i det han med sin långa, magra hand borttorkade den klibbiga svett, som bröt ut på hans panna. »Det är just snyggt att muta min skrivare, som är ett av samhällets avskum — såsom ni nog vet att ni själv var, Copperfield, innan en viss person tog er till sig — och nedsvärta mig genom hans lögner! Det torde vara bäst att ni gör ett slut på det här, miss Trotwood, ty annars gör jag slut på er man på ett snabbare sätt än ni kanske skulle finna behagligt. Det är inte för intet som jag på ämbetets vägnar tagit reda på er historia, gamla dam! Miss Wickfield, om ni älskar er far, torde ni göra bäst uti att inte förena er med denna liga. Jag gör honom olycklig, om ni gör det! Akta er bara, ty jag har redan somliga av er i mitt våld! Betänk er två gånger, innan ni utmanar mig! Betänk er två gånger, ni, Micawber, såframt ni inte vill bli krossad! Jag råder er att laga er ut, ni narr, och att låta mig tala med er om en stund, medan det ännu är tid för er att draga er tillbaka. Var är mor?» tillade han, i det han plötsligt och med oro märkte Traddles frånvaro samt ryckte i klocksträngen. »Ett snyggt beteende det här i en persons eget hus!»
»Mrs Heep är här, sir», sade Traddles, som nu trädde in med den värdiga modern till en värdig son. »Jag har tagit mig friheten att själv presentera mig för henne.»
» Vem är ni, som själv presenterar er?» frågade Uriah, »och vad har ni här att göra?»
»Jag är mr Wickfields ombud och vän, sir», svarade
