― 443 ―
Traddles i en lugn och affärsmässig ton, »och jag har en fullmakt på fickan att i allo handla på hans vägnar.»
»Den gamla åsnan har supit sig från förståndet», sade Uriah med ett ännu vidrigare utseende än förut, »och fullmakten har blivit honom avlockad med list och bedrägeri.»
»Någonting har verkligen blivit honom avlockat med list och bedrägeri, det vet jag och ni med, mr Heep», genmälde Traddles lugnt. »Den frågan skola vi med er tillåtelse hänskjuta till mr Micawber.»
»Uriah —!» började mrs Heep med en ängslig åtbörd.
»Tig du, mor», inföll han. »Ju färre ord, ju bättre.»
»Men, min Ury…»
»Se så, vill du tiga, mor, och lämna saken åt mig!»
Ehuru jag länge hade vetat att hans ödmjukhet var tillgjord och alla hans försäkringar tomma och illfundiga, hade jag likväl icke haft något fullständigt begrepp om omfånget av hans hyckleri förrän jag nu såg det utan mask. Det plötsliga sätt, varpå han lät den falla, då han såg att den icke gagnade honom till något; den elakhet, oförskämdhet och hätskhet han ådagalade; det hånlöje, varmed han till och med i detta ögonblick yvdes över det onda han hade gjort, på samma gång som han var förtvivlad och icke visste huru han skulle bete sig för att få makt med oss, allt detta överraskade till en början även mig, som hade känt honom så länge och avskytt honom så djupt, ehuru det fullkomligt stämde överens med vad jag visste om honom.
Jag säger ingenting om den blick han fäste på mig, medan han stod och såg på oss, den ena efter det andra, ty jag hade alltid förstått att han hatade mig, och jag kom i håg märkena efter min hand på hans kind. Men då hans blick halkade bort till Agnes och jag såg det raseri, varmed han kände att hans makt över henne började gå honom ur händerna, och i hans anletsdrag såg spelet av alla de vidriga, nu gäckade passioner, som hade lett honom till att trakta efter ett väsen, vars dygder han aldrig hade varit i stånd att uppfatta eller akta,
