― 448 ―
stått i en parlamentsakt och tycktes röna ett slags majestätisk vederkvickelse av ordens klang.
»Mina anklagelser mot — Heep», fortfor han, i det han såg på honom och satte linjalen i en bekväm ställning under vänstra armen, ifall han skulle komma att behöva den, »äro följande.»
Jag tror att vi allesammans höllo andan, och jag vet att Uriah gjorde det.
»För det första», sade mr Micawber. »Då mr W:s minne och själsförmögenheter till följd av orsaker, vilka det icke är nödigt eller passande för mig att närmare utveckla, blevo försvagade och förvirrade, var det som — Heep — med berått mod invecklade och intrasslade affärerna. Då mr W. var som minst i stånd att befatta sig med dem, var — Heep — alltid till hands för att tvinga honom att befatta sig med dem. Under sådana förhållanden erhöll han mr W:s underskrift på dokument av vikt, vilka han föregav vara dokument av ingen vikt. Han förmådde sålunda mr W. att bemyndiga honom att lyfta en viss honom anförtrodd summa, stor tolv tusen sexhundrafjorton pund, två shillings och nio pence, och använde dem till betäckande av föregivna affärsutgifter och kassabrister, som antingen redan voro betäckta eller aldrig i verkligheten funnits till. Han gav detta steg sken av att hava upprunnit i mr W:s egna orediga tankar och att hava verkställts till följd av mr W:s eget oredliga handlingssätt, och har sedan dess ständigt begagnat sig därav för att plåga mr W. och hålla honom i ledband.»
»Ni ska' bevisa detta, Copperfield», sade Uriah. »Allt i sinom tid!»
»Var god och fråga — Heep —, mr Traddles, om vem det var som bodde i hans hus efter honom», sade mr Micawber, avbrytande uppläsningen av brevet.
»Det var den där narren själv — och han bor där ännu», sade Uriah föraktfullt.
»Var god och fråga — Heep — om han förde någon journal, medan han bebodde de där rummen», fortfor Micawber.
