― 449 ―
Jag såg Uriahs magra hand ofrivilligt upphöra med skrapandet av sin haka.
»Eller fråga honom», sade mr Micawber, »om han därstädes brände upp någon sådan. Om han svarar ja och frågar var askan är, så hänvisa honom till Wilkins Micawber, och han ska då få höra något, som för ingen del länder till hans fördel.»
Den triumferande svängning, varmed mr Micawber uttalade dessa ord, gjorde ett starkt oroande intryck på modern, som helt uppskakad utropade:
»Ury! Ury! var ödmjuk och gör upp saken, min son!»
»Vill du tiga, mor?» genmälde han. »Du är rädd och vet inte vad du säger. Ödmjuk!» upprepade han och såg hånleende på mig. »Så ödmjuk jag än var, har jag dock för tämligen lång tid sedan förödmjukat åtskilliga av dem!»
Sedan mr Micawber medelst en sirlig och förnäm åtbörd jämkat hakan till rätta i halsduken, skred han åter till fortfarandet av läsningen.
»För det andra. Heep har vid flera tillfällen, enligt min vetskap, kännedom och övertygelse…»
»Men det förslår inte», mumlade Uriah med lättat hjärta. »Var ni bara lugn, mor.»
»Vi skola söka att inom kort framdraga något som skall förslå och det riktigt ändå», svarade mr Micawber och fortfor därefter: »För det andra. Heep har vid olika tillfällen, enligt min vetskap, kännedom och övertygelse, i åtskilliga poster, böcker och dokument förfalskat mr W:s namnteckning och har särskilt gjort det i ett fall, som av mig kan bevisas. Därmed förhåller sig nämligen på ty och följande sätt.»
Mr Micawber hade åter en njutning av denna formliga uppstapling av ord, vilken, hur löjlig den än tog sig ut hos honom, likväl alldeles icke var egendomlig endast för honom. Jag har under loppet av min levnad observerat den hos en hel mängd människor, och den synes mig nästan vara en allmän regel. Så till exempel vid edgång inför rätta tyckas vittnena, som gå ed, bliva särdeles belåtna, då de komma till en lång ramsa av ord,
29. — David Copperfield. II
