― 454 ―
avslutad, att bära de rätta frukterna, komma att bliva såsom ett stänk av några få droppar sött vatten på mitt likbål. Jag begär icke mera. Må det, för att göra mig rättvisa, endast och allenast bliva yttrat om mig, liksom om en tapper och utmärkt sjöhjälte, med vilken jag ej vill göra anspråk på att mäta mig, att det, som jag gjort, det har jag gjort, utan alla snikna och egennyttiga avsikter.
För England, hem och skönhet.
Och förbliver jag städse etc. etc.
Wilkins Micawber.»
Högligen rörd, men på samma gång ännu alltjämt
innerligt belåten, vek mr Micawber ihop sin skrivelse och
lämnade den med en bugning till min tant, såsom
något som hon möjligen skulle vilja gömma.
Såsom jag redan vid mitt första besök för lång tid tillbaka hade märkt, stod ett kassaskåp inne i rummet Nyckeln satt i det. En plötslig misstanke tycktes genomfara Uriah, som med en blick på mr Micawber gick bort till det och slog upp dörrarna. Det var tomt.
»Var äro böckerna?» ropade han med en förskrämd min. »Någon tjuv måste ha stulit böckerna!»
Mr Micawber slog sig på fingerspetsarna med linjalen och sade:
»Jag gjorde det, då jag fick nyckeln av er som vanligt — endast litet tidigare — och öppnade skåpet i morse.»
»Var inte orolig», sade Traddles. »De äro i min ägo. Jag ska ta vård om dem på grund av den fullmakt jag redan nämnt.»
»Jaså, ni tar således emot tjuvgods, ni?» ropade Uriah.
»Under sådana omständigheter — ja», sade Traddles.
Huru stor blev icke min förvåning, då jag såg min tant, som hittills hade hållit sig fullkomligt lugn och uppmärksam, rusa fram mot Uriah Heep och fatta honom i kragen med båda händer.
