― 455 ―
»Vet ni vad jag vill ha?» frågade min tant.
»En tvångströja», svarade han.
»Nej, mina penningar!» utbrast min tant. »Kära Agnes, så länge jag trodde att din far verkligen hade gjort av med dem, ville jag inte yttra ett ord — och gjorde det inte heller, inte ens för Trot, såsom han väl vet — om att de blivit placerade här för att förräntas. Men nu, då jag vet att den här karlen är ansvarig för dem, vill jag ha dem. Trot, kom och tag dem ifrån honom!»
Om min tant för ögonblicket trodde att han hade hennes penningar gömda i sin halsduk, vet jag verkligen icke, men säkert är, att hon ryckte i den, som om hon hade trott det. Jag gick hastigt emellan dem och försäkrade henne, att vi nog skulle laga så att han finge giva tillbaka allt varav han på oredligt sätt hade satt sig i besittning. Detta och några ögonblicks eftertanke lugnade henne, men hon lät sig för ingen del rubbas ur jämvikten av vad hon hade gjort (något som jag däremot icke kan säga om hennes hatt) och satte sig helt lugnt ned på en stol.
Under de sista få minuterna hade mrs Heep oupphörligt med hög röst uppmanat sin son att vara ödmjuk och hade fallit på knä för oss allesammans och gjort de mest överdrivna löften. Hennes son tryckte henne nu ned i stolen, stod buttert vid hennes sida och höll fast i hennes arm, men icke hårt eller brutalt, i det han med en vild blick på mig yttrade:
»Vad vill ni att jag ska göra?»
»Jag ska säga er vad som måste göras», sade Traddles.
»Har då den där Copperfield inte någon tunga?», muttrade Uriah. »Jag vet inte vad jag skulle vilja ge er, om ni, utan att ljuga, kunde säga mig att någon hade skurit tungan ur halsen på honom.»
»Det är min Uriahs mening att vara ödmjuk!» ropade hon. »Bry er inte om vad han säger, mina goda herrar!»
»Vad som måste göras, är detta», sade Traddles. »För det första måste det där omnämnda avträdelsedokumentet lämnas till mig nu — här på stället.»
