― 457 ―
usling från huvud till fot och röjde genom sin butterhet och nedslagenhet sin fega natur, lika mycket som vid varje annat tillfälle i hans lumpna och usla liv.
»Vänta!» ropade han till mig och torkade sitt brännande ansikte med handen. »Var tyst, mor! Låt dem få det där dokumentet. Gå och hämta hit det!»
»Var god och följ med henne, mr Dick», sade Traddles.
Stolt över det uppdrag han fått och fattande dess betydelse, följde mr Dick henne som vakthunden följer ett får. Men mrs Heep gjorde honom föga besvär, ty hon kom tillbaka icke blott med det nämnda dokumentet, utan även med det skrin i vilket det låg, där vi funno en bankbok tillika med åtskilliga andra papper, som sedan blevo oss till god nytta.
»Det är bra», sade Traddles, då vi hade fått detta. »Nu, mr Hecp, kan ni avlägsna er för att betänka er, varjämte jag får be er att särskilt lägga på sinnet min öppna förklaring inför alla här närvarande, att det inte finns mer än en sak att göra, nämligen det jag redan nämnt för er, och att detta måste ske utan dröjsmål.»
Utan att lyfta ögonen från golvet gick Uriah långsamt över rummet, med handen på sin haka, men stannade i dörren och sade:
»Copperfield, jag har alltid hatat er, ni har alltid varit en lycksökare och ständigt varit emot mig.»
»Det är ni själv, såsom jag redan tror mig ha sagt er», sade jag, »som med er snikenhet och illslughet varit emot hela världen. Det torde möjligen kunna lända er till nytta i framtiden att betänka, att det aldrig hänt att inte snikenhet och illslughet slutligen skjutit över målet och straffat sig själva. Detta är lika säkert som att vi alla måste dö!»
»Eller lika säkert som att man i skolan (samma skola där jag inhämtade så mycken ödmjukhet) från nio till elva lärde oss att arbete var en förbannelse, och från elva till ett, att det var en välsignelse, en glädje, en heder och jag vet inte allt vad!» sade han med ett hånlöje. »Ni predikar ungefär lika konsekvent som de gjorde där. Går inte ödmjukhet i folk? Jag tror inte att jag skulle
