― 458 ―
kunnat dra min kompanjon vid näsan utan den. Men ni, Micawber, ni ska få betala med det, ni gamla skrävlare!»
Mr Micawber trotsade emellertid stolt både honom och hans utsträckta finger och kråmade sig betydligt, till dess Uriah kommit ut genom dörren, men nu vände han sig till mig och erbjöd mig nöjet att »bevittna återupprättandet av ömsesidigt förtroende mellan honom och mrs Micawber», varefter han erbjöd sällskapet i allmänhet att övervara denna rörande scen.
»Den förlåt, som länge, länge skilt mig och mrs Micawber åt, är nu undandragen», sade mr Micawber, »och mina barn och upphovet till deras tillvaro kunna ännu en gång komma på jämlik fot med varandra.»
Som vi allesammans kände oss mycket tacksamma emot honom och gärna önskade visa det så mycket som vår upprörda sinnesstämning kunde tillåta, skulle vi säkerligen även allesammans följt med honom, så framt det icke hade varit nödvändigt för Agnes att återvända till sin far, som ännu icke kunde bära mer än en gryning av hopp, varförutom även någon måste stanna kvar för att bevaka Uriah. Traddles stannade därför kvar för sistnämnda ändamål, men skulle så snart som möjligt avlösas av mr Dick, och mr Dick, min tant och jag gingo hem med mr Micawber. I det jag i största hast tog avsked av den ädla flicka, vilken jag hade så mycket att tacka för, och tänkte på det varifrån hon kanske — trots sitt förståndiga beslut — hade blivit räddad denna förmiddag, kände jag mig innerligt tacksam för mina barndomssorger, som hade gjort mig bekant med mr Micawber.
Hans hus låg inte långt borta, och som dörren åt gatan ledde direkt in i Vardagsrummet, och han med den för honom egna brådskan rusade in, befunno vi oss genast i familjens sköte. Med utropet: »Emma, mitt liv!» kastade sig mr Micawber i mrs Micawbers armar. Mrs Micawber uppgav ett anskri och slöt mr Micawber i sin famn. Miss Micawber, som skötte om den i mrs Micawbers sista brev omnämnda främlingen, var i högsta grad
