TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
Ännu en återblick.
Jag måste ännu en gång göra ett uppehåll. O, mitt hustrubarn! För mitt minne står i den vimlande hopen en gestalt lugn och stilla och säger i sin oskyldiga kärleks barnsliga skönhet: Stanna och tänk på mig, vänd dig om och se på den lilla blomman, i det hon sjunker till marken!
Jag gör det. Allt annat blir töcknigt och försvinner. Jag är åter hos Dora i vårt lilla hus. Jag vet icke hur länge hon varit sjuk. Jag har blivit så van att tänka mig det, att jag icke kan räkna tiden. Det är verkligen icke länge, räknat i veckor eller månader, men i min erfarenhet är det en lång och tung tid.
Man har slutat upp med att bedja mig vänta »ännu några dagar». Jag har börjat att hysa en avlägsen farhåga för att den dag aldrig skall gry, då jag åter får se mitt hustrubarn springa omkring i solskenet med sin gamle vän Jip.
Jip har liksom med ens blivit mycket gammal. Möjligt är, att han hos sin matmor saknar någonting som livade upp honom och gjorde honom yngre, men han är olustig och hans syn är svag och hans ben äro klena, och min tant är ledsen över att han icke längre morrar åt henne, utan, då han ligger på Doras säng och hon sitter bredvid sängen, milt slickar hennes hand.
Dora ligger och ler åt oss och är vacker och yttrar icke ett enda otåligt eller klagande ord. Hon säger att vi äro så goda emot henne, hon vet att hennes kära gamla omsorgsfulla gosse tröttar ut sig och att tant icke får en blund i sina ögon och ändå alltid är så vaksam, verksam och kärleksfull. Stundom komma de två
