― 464 ―
små fågellika damerna för att höra hur hon mår, och då tala vi om vår bröllopsdag och hela denna lyckliga tid.
Vad det tyckes vara för en besynnerlig vila, för ett sällsamt tillstånd i mitt liv — och i hela livet, både inne och ute — då jag sitter i det tysta, halvmörka, städade rummet, medan mitt hustrubarns ögon stå fästa på mig och hennes små fingrar slingra sig omkring min hand! Mången, mången gång sitter jag så, men bland alla dessa gånger stå tre klarast för mitt minne.
⁎
Det är morgon, och Dora, som blivit putsad och prydd av min tant, visar mig huru vacket hennes hår ännu ringlar sig på kudden och huru långt och glänsande det är och hur mycket hon tycker om att ha det löst samlat i det nät hon bär.
»Det är inte därför att jag är fåfäng över det, du spefulla gosse», säger hon då jag ler, »utan därför att du brukade säga, att du tyckte det vara så vackert och därför att jag, då jag först började tänka på dig, brukade se mig i spegeln och undra, om du skulle tycka om att få en lock. Ack, vad du var narraktig, Doady, då jag gav dig en!»
»Det var den där dagen då du målade de blommor jag hade givit dig, Dora, och då jag sade dig huru förälskad jag var.»
»Ack ja», sade Dora, »men då ville jag inte tala om för dig hur jag hade gråtit över dem, därför att jag trodde att du verkligen höll av mig! När jag åter kan springa omkring som förr, Doady, skola vi gå och återse de där ställena där vi voro ett så fjolligt par, inte sant? och taga några av de gamla promenaderna och inte glömma stackars pappa?»
»Ja, det skola vi, och tillbringa några lyckliga dagar. Du måste därför skynda dig att bli frisk.»
»Å, det ska jag snart bli. Du kan inte tro så mycket bättre jag känner mig!»
⁎
