― 466 ―
att få se henne — och sedan har jag inte någon önskan mera.»
»Utom att bli frisk igen, Dora.»
»Ack, Doady! Stundom tänker jag — du vet att jag alltid varit en enfaldig liten varelse — att jag aldrig mera kommer att bli det!»
»Säg inte så, Dora! Min älskling, tänk inte så!»
»Jag ska inte göra det, om jag kan låta bli, Doady. Men jag är mycket lycklig, ehuru min kära gosse känner sig så ensam där nere, då han ser sitt hustrubarns tomma stol!»
⁎
Det är natt, och jag är ännu hos henne. Agnes har anlänt, hon har varit hos oss en hel dag och en afton. Hon, min tant och jag ha suttit hos Dora allt ifrån morgonen. Vi ha inte talat mycket, men Dora har varit glad och nöjd. Nu äro vi ensamma.
Vet jag att mitt hustrubarn snart skall lämna mig? Man har sagt mig det, man har icke sagt mig något som var nytt för mina tankar, men jag är långt ifrån säker på att jag lagt denna sanning på hjärtat. Jag kan inte tänka mig den som verklig. Mången gång har jag denna dag gått ut för att gråta. Jag har erinrat mig Honom, som grät över skilsmässan mellan den levande och den döda. Jag har påmint mig hela denna sköna och rörande historia. Jag har sökt att finna mig i mitt öde och att trösta mig, och jag hoppas att det lyckas mig, om också icke fullständigt, men vad jag omöjligen kan övertyga mig om, är att slutet ovillkorligen måste komma. Jag håller hennes hand i min, jag håller hennes hjärta i mitt, jag ser hennes kärlek till mig leva i hela sin fulla styrka. Jag kan icke utestänga en blek, dröjande skugga av tro på att hon skall bli skonad.
»Jag ämnar tala med dig, Doady. Jag ämnar säga någonting som jag på sista tiden ofta tänkt säga. Du blir väl inte ledsen?»
»Ledsen, min älskling?»
