― 467 ―
»Ja, ty jag vet inte vad du ska tänka eller vad du ibland kan ha tänkt. Kanske har du ofta tänkt detsamma. Kära Doady, jag fruktar att jag var allt för ung.»
Jag lägger mitt huvud på kudden bredvid hennes, och hon ser in i mina ögon och talar mycket sakta. Medan hon talar, märker jag småningom med bävande hjärta, att hon talar om sig själv som om en person som varit.
»Jag fruktar, min vän, att jag var för ung. Jag mevar inte blott till åren, utan till erfarenhet, tankar och allting. Jag var en sådan enfaldig liten stackare! Jag fruktar att det skulle ha varit bättre om vi endast hade älskat varandra som gosse och flicka och så glömt det. Jag har börjat tänka, att jag inte passade till att vara hustru.»
Jag försöker att kväva mina tårar och svarar:
»Ack, min älskade Dora, lika väl som jag att vara man.»
»Jag vet inte», svarar hon och skakar sina lockar på det gamla sättet. »Kanhända! Men om jag hade passat bättre för att vara gift, så skulle jag kanske även gjort dig mera lämpad därför. Och för övrigt har du så gott huvud, och det har inte jag.»
»Vi ha varit mycket lyckliga, min älskade Dora!»
»Jag var mycket, mycket lycklig. Men med tiden skulle min kära gosse ha tröttnat vid sitt hustrubarn. Hon skulle ha blivit allt mindre och mindre passande till sällskap åt honom. Han skulle allt mera ha märkt vad som fattades i hans hem. Hon skulle inte ha blivit förståndigare. Det är bättre som det är.»
»Ack, Dora, min älskling, tala inte så där till mig! Vart enda ord låter som en förebråelse.»
»Nej, inte en stavelse!» säger hon och kysser mig. »O, min vän, du förtjänade det aldrig, och jag älskade dig alltför högt för att säga ett förebrående ord till dig på allvar — detta var all den förtjänst jag hade, och så att jag var vacker — eller att du åtminstone tyckte så. Är det inte ensamt där nere, Doady?»
»Mycket! mycket!»
