― 468 ―
»Gråt inte! Står min stol där?»
»Ja, på sin gamla plats.»
»Ack, så min stackars gosse gråter! Tyst, tyst! Lova mig nu en sak. Jag önskar tala med Agnes. Då du går ned, så säg det till Agnes och skicka henne upp till mig, och medan jag talar med henne, så låt ingen komma in — inte ens din tant. Jag önskar tala med Agnes alldeles ensam.»
Jag lovar att hon skall få det, och det genast, men jag kan icke lämna henne för smärta och sorg.
»Jag sade att det var bättre som det är!» viskar hon, medan hon håller mig i sina armar. »Ack, Doady, efter flera års förlopp skulle du inte kunnat älska ditt hustrubarn högre än nu, och efter flera års förlopp skulle hon ha prövat ditt tålamod och svikit dina förhoppningar till den grad, att du kanske inte skulle varit i stånd att älska henne hälften så mycket. Jag vet att jag var alltför ung och barnslig. Det är mycket bättre som det är!»
⁎
Agnes är där nere, då jag kommer in i salen, och jag meddelar henne hälsningen. Hon försvinner och lämnar mig allena med Jip.
Hans kinesiska pagod står vid kaminen, och han ligger där inne på sin flanellsbädd och söker gnällande att somna. Den klara månen står högt på himmelen. I det jag ser ut i natten, rinna mina tårar häftigt, och mitt ouppfostrade hjärta blir hårt, hårt tuktat.
Jag sätter mig ned vid kaminen och tänker med tyst ånger på alla dessa hemliga känslor som jag hyst sedan mitt giftermål. Jag tänker på varje liten bagatell mellan Dora och mig och känner sanningen av att det är bagatellerna som utgöra livets summa. Ur mina minnens hav uppstiger ständigt bilden av det kära barnet sådan jag först såg henne, genom min och hennes egen unga kärlek förskönad med varje tjuskraft varpå en sådan kärlek är så rik. Skulle det verkligen ha varit
