― 476 ―
är, så är detta en olycka för dem, vilken jag endast kan beklaga.»
»Det gör mig i högsta grad ont, min bästa Emma», sade mr Micawber, som började att blidkas, »att jag låtit förleda mig till yttranden, som kunna ens ha det mest avlägsna sken av att vara för starka. Alt vad jag ville säga, är, att jag kan resa, utan att din familj behöver komma för att hedra mig med — kort sagt, en ryckning på axlarna, och att jag i det hela taget hellre vill lämna England med den drivkraft jag själv äger, än bli påskyndad från det hållet. Men på samma gång vill jag tillägga, min söta vän, att om de skulle nedlåta sig till att besvara dina meddelanden — något som vår förenade erfarenhet gör högst osannolikt — så vill jag visst inte bliva något hinder för dina önskningar.»
Sedan saken blivit på detta vänskapliga sätt avgjord, gav mr Micawber sin hustru armen och sade med en blick på den hög av böcker och papper, som låg på bordet framför Traddles, att de nu ville lämna oss åt oss själva, vilket de även gjorde med alla möjliga ceremonier.
»Min kära Copperfield», började Traddles, i det han, då de hade avlägsnat sig, lutade sig tillbaka i stolen och såg på mig med en ömhet, som gjorde hans ögon röda och fick hans hår att antaga alla möjliga gestalter, »jag gör inte några ursäkter för att jag besvärar dig med dessa affärer, emedan jag vet att du är så djupt intresserad av dem och det möjligen kan skingra dina tankar. Min kära gosse, jag hoppas att dina krafter inte äro helt och hållet brutna.»
»Jag är helt och hållet mig lik igen»», sade jag efter ett ögonblicks tystnad. »Vi ha mera skäl att tänka på min tant än på någon annan. Du vet huru mycket hon gjort för mig.»
»Ja visst, ja visst!» svarade Traddles. »Vem kan väl glömma det?»
»Men även detta är inte allt», sade jag. »Under de sista fjorton dagarna har någon ny oro plågat henne, och hon har varje dag varit inne i London. Hon har
