― 478 ―
»Dick är en högst märkvärdig man!» utbrast min tant. »Trot vet att jag alltid har sagt det.»
»Det gläder mig att kunna säga er, miss Wickfield», sade Traddles med på en gång stor finkänslighet och djupt allvar, »att mr Wickfield under er frånvaro blivit betydligt förbättrad. Befriad från den mara, som under så lång tid hade ridit honom, och från de hemska farhågor, som så länge tyngt på honom, är han numera en helt annan människa. Till och med hans förmåga att koncentrera sitt minne och sin uppmärksamhet på vissa bestämda affärsförhållanden, som hittills varit försvagad, kommer nu stundom tillbaka, och han har varit i stånd att hjälpa oss med att utreda åtskilligt som utan honom skulle ha varit mycket svårt, om icke omöjligt att reda. Men vad jag har att göra, är att komma till resultat, vilka icke äro synnerligen många eller långa, och inte att prata om de förhoppningsfulla omständigheter, till vilka jag lagt märke, ty i annat fall kommer jag aldrig till slutet.»
Hans rättframma sätt och älskvärda otvungenhet gjorde det tydligt för oss att han sade detta för att uppmuntra oss och sätta Agnes i stånd att med mindre oro höra sin far omtalas, men det var icke mindre behagligt för det.
»Låt mig nu se», sade Traddles och tittade sig omkring bland papperen på bordet. »Sedan vi räknat över våra tillgångar och ordnat en hel hop oavsiktligt trassel i första rummet jämte avsiktligt trassel och förfalskning i det andra, kunna vi taga för avgjort, att mr Wickfield ska kunna avsluta sina affärer utan den ringaste balans.»
»Ack, himlen vare lovad!» utbrast Agnes med värme.
»Men», sade Traddles, »det överskott, varav han sedan skulle leva — och härvid förutsätter jag dessutom att hans hus blir sålt — kommer att bli så litet (enligt all sannolikhet endast några hundra pund) att det kanske vore bäst, miss Wickfield, att tänka på huruvida han inte bör behålla agenturen för den egendom, vars av-
