― 479 ―
kastning han så länge uppburit.[1] Nu, då han är fri, kunna hans vänner råda honom. Ni själv, miss Wickfield — Copperfield — jag —»
»Jag har tänkt på saken, Trotwood», sade Agnes och såg på mig, »och jag känner att det inte bör ske, inte ens ehuru det tillstyrkes av en vän, vilken jag är så tacksam och hos vilken jag står i så stor förbindelse.»
»Jag vill just inte säga att jag tillstyrker det», anmärkte Traddles. »Jag antydde det endast, ingenting annat.»
»Det gläder mig att höra er tala så», sade Agnes med fasthet, »ty det ger mig hopp, ja, nästan visshet om att vi äro av samma tanke. Bäste mr Traddles och bäste Trotwood, vad kan jag väl önska mera nu, då pappas heder är räddad? Det har alltid varit min innerliga längtan, att, om jag kunde befria honom från de band, i vilka han hölls, återskänka honom en ringa del av den kärlek och omsorg, varför jag har honom att tacka, och ägna honom mitt liv. Detta har i flera år varit målet för mina högsta önskningar. Att taga omsorgen om vår framtid på mig, ska bli den näst största lycka jag kan tänka mig — den största näst efter att veta honom vara fritagen från varje ansvar.»
»Men har du tänkt på hur det ska låta sig göra, Agnes?»
»Ofta! Jag är inte orolig för den saken, bäste Trotwood. Jag är övertygad om att det ska lyckas mig. Det är så många människor här, som känna mig och vilja mig väl, att jag är fullt säker därom. Du kan vara lugn för mig. Våra behov äro inte stora. Om jag hyr det kära, gamla huset och håller skola, ska jag både göra nytta och bli lycklig.»
Den lugna, varma tonen i hennes glada röst erinrade mig så livligt, först om det gamla huset självt och därefter om mitt eget ensamma hem, att mitt hjärta blev så fullt att jag icke kunde yttra ett ord. Traddles låtsade
- ↑ De engelska godsägarna pläga vanligen låta sina juridiska biträden sköta deras penningaffärer.
