― 487 ―
ogärna velat att ni skulle ha en sorg eller ett bekymmer, som jag inte kunde dela, så är det nu.»
»Du har haft tillräckligt med sorg, mitt barn», sade min tant, »utan att mina små bekymmer behöva öka den. Jag kunde inte ha något annat skäl att dölja dem för dig.»
»Det vet jag», sade jag, »men meddela mig dem nu.»
»Vill du fara ut och åka ett stycke med mig i morgon bittida»? frågade min tant.
»Ja, det vill jag visst.»
»Klockan nio då», sade hon. »Jag ska då berätta dig alltsammans, min vän.»
Klockan nio satte vi oss följaktligen upp i en droska och foro in till London. Vi körde en lång väg genom gatorna, till dess vi kommo till ett av de stora hospitalen. Strax invid byggningen höll en simpel likvagn, vars kusk kände igen min tant, och på en vink av henne genom fönstret på droskan körde han långsamt framåt, och vi följde efter.
»Du förstår det nu, Trot», sade min tant. »Han har gått bort.»
»Dog han på hospitalet?»
»Ja.»
Hon satt orörlig bredvid mig, men jag såg åter ett par enstaka tårar på hennes kind.
»Han var där en gång förut», sade min tant efter en liten stund. »Han var länge klen och svag — i många år var han en försvagad och förstörd människa. Då han under sin sista sjukdom fick veta sitt tillstånd, bad han dem skicka efter mig. Han var sorgsen då, mycket sorgsen!»
»Ni for till honom, tant, det vet jag.»
»Ja, det gjorde jag. Jag var sedan ofta hos honom.»
»Har dog ju aftonen innan vi reste till Canterbury?» frågade jag.
Min tant nickade och sade:
»Nu kan ingen göra honom något för när. Det var en tom hotelse.»
