― 496 ―
och tjocka massor, och jag tyckte mig se huru hela naturen slets sönder och vräktes upp i högar.
Då jag icke fann Ham bland den människomassa, som denna minnesvärda storm — ty man minns den ännu där nere såsom den våldsammaste, som veterligen någonsin hade rasat vid kusten — hade samlat, begav jag mig på väg till hans hus. Det var stängt, och då ingen svarade på min bultning, begav jag mig på omvägar och genom sidogator bort till det varv, där han arbetade. Här fick jag veta att han hade gått till Lowestoft för att hjälpa till vid några trängande skeppsreparationer, vid vilka hans skicklighet behövdes, men att han skulle komma tillbaka tidigt den följande morgonen.
Jag gick nu tillbaka till värdshuset, och då jag hade tvättat mig och klätt om mig och förgäves sökt att få sova, var klockan fem på eftermiddagen. Jag hade icke suttit fem minuter vid kaminen i kafferummet, förrän kyparen, som kom in för att se om elden såsom en förevändning för att få språka med mig, berättade mig att två kolfartyg hade totalt förlist på några mils avstånd och att några andra fartyg hade setts arbeta strängt långt ute på redden för att hålla sig bort från land. »Himlen vare dem och alla stackars sjömän, nådig, om vi få ännu en natt sådan som den förra!» sade han.
Jag kände mig i hög grad nedstämd och ensam och var mera orolig över att Ham icke var tillstädes, än omständigheterna tycktes giva anledning till. De senaste händelserna hade gripit mig starkt, utan att jag visste huru mycket, och jag hade blivit alldeles yr i huvudet genom att så länge vara utsatt för den rasande stormen. Mitt minne och mina tankar voro till den grad förvirrade, att jag hade förlorat varje klar föreställning om tid och avstånd. Om jag hade gått ut på gatan, tror jag därför, att det icke skulle ha förvånat mig, ifall jag hade mött någon, som jag visste då måste vara i London. Min själ var i dessa avseenden så att säga uppfylld av en nyfiken likgiltighet, men var på samma gång ivrigt sysselsatt med de minnen, som stället så naturligt
