― 498 ―
intogo dock stormen och min oro för Ham det främsta rummet i min själ.
Min middag borttogs nästan orörd från bordet, och jag sökte att krya upp mig med ett par glas vin, men förgäves. Jag föll i ett slags halvslummer vid kaminen, utan att dock förlora medvetandet varken om upproret i naturen eller om det ställe där jag befann mig. Båda trängdes emellertid i skuggan av en ny och obeskrivlig fasa, och då jag vaknade eller, rättare sagt, avskakade den dvala, som band mig vid stolen, skalv hela min kropp av en oförklarlig fruktan, som icke hade någon tydlig orsak.
Jag gick fram och tillbaka på golvet, sökte att läsa i en gammal tidning, lyssnade till det hemska bullret och betraktade ansikten, landskap och figurer i elden. Slutligen plågade mig det oupphörliga pickandet av uret på väggen till den grad att jag beslöt att gå till sängs.
Det var en sådan afton lugnande att höra att några av tjänarna hade beslutit att sitta uppe till morgonen. Jag gick och lade mig, i högsta grad trött och sömnig, men jag hade knappast lagt mig, förrän alla sådana känslor försvunno liksom genom ett trollslag; jag låg spritt vaken, och alla mina sinnen voro dubbelt skärpta.
Jag låg i flera timmar och lyssnade på stormen och vågorna och inbillade mig att jag än hörde skrik ute på havet, än nödskott och än ramlandet av hus inne i staden. Jag steg flera gånger upp oeh tittade ut genom fönstret, men kunde icke se annat än avspeglingen på fönsterrutorna av det matta ljus, som jag hade låtit brinna, och av mitt eget bleka, avtärda ansikte, som stirrade in på mig från den svarta tomma rymden.
Slutligen nådde min oro en sådan höjd, att jag skyndsamt klädde på mig och gick ned. I det stora köket, där jag otydligt såg fläskskinkor och lökknippor hänga ned från takbjälkarna, hade de vakande samlat sig i olika ställningar omkring ett stort bord, som enkom hade blivit flyttat från den stora spisen bort i närheten av dörren. En vacker flicka, som hade stoppat till öro-
