― 499 ―
nen med sitt förkläde och satt med ögonen fästa på dörren, skrek högt till då hon fick se mig, i tanke att jag var en vålnad, men de andra hade mera sinnesnärvaro och voro glada över denna tillökning i sällskapet. En karl frågade mig i anledning av det ämne, som de hade diskuterat, om jag trodde att de med kolfartygen förlista matrosernas själar voro ute i stormen.
Jag förmodar att jag stannade där inne ett par timmar. En gång öppnade jag porten och tittade ut på den tomma gatan. Sanden, havstången och skummet virvlade ännu omkring, och jag var tvungen att ropa på hjälp, innan jag åter kunde sluta till porten och stänga den.
Mitt ensliga rum var dystert och hemskt, då jag åter begav mig dit upp, men jag var nu trött och sedan jag ånyo hade lagt mig, föll jag — liksom från ett torn ned i en avgrund — i en djup sömn. Ehuru jag drömde om att jag befann mig på ett annat ställe och under helt andra förhållanden, förekommer det mig likväl som om jag en lång tid fortfor att höra huru det stormade. Äntligen gick detta svaga spår av verkligheten förlorat för mig, och jag befann mig tillsammans med två goda vänner, ehuru jag icke vet vilka de voro, under en dundrande kanonad vid belägringen av någon stad.
Kanondundret var så högt och ihållande, att jag icke kunde höra någonting, hur gärna jag än önskade det, till dess jag gjorde en stark ansträngning och vaknade. Det var stora, ljusa dagen. Klockan kunde väl vara vid pass åtta eller nio, stormen dånade i stället för batterierna, och nu knackade någon och ropade vid min dörr.
»Vad är det?» ropade jag.
»Ett skepp har förlist! Här strax i närheten!»
Jag sprang upp och frågade vad det var för ett skepp.
»En skonare, från Spanien eller Portugal, lastad med frukt och vin. Skynda er, sir, om ni vill se fartyget! Folket nere vid stranden säger, att man varje ögonblick kan vänta att få se det slaget i stycken.»
