― 502 ―
knappast i stånd att fatta — att räddningsbåten för en timme sedan hade varit ute med en rask besättning, utan att kunna uträtta något, och att, som ingen kunde vara nog vansinnig att söka simma åstad med ett tåg och på detta sätt åstadkomma en förbindelse med stranden, ingenting kunde göras åt saken, märkte jag att någonting nytt satte folket på stranden i rörelse och såg det vika undan och Ham bana sig väg ända längst fram.
Jag sprang fram till honom — så vitt jag vet, för att upprepa min bön om hjälp, men så förvirrad jag än var genom ett för mig så nytt och förfärligt skådespel, väckte mig dock beslutsamheten i hans ansikte och den blick han kastade ut över havet — alldeles samma blick som jag erinrade mig i sammanhang med morgonen efter Emilis flykt — till insikt av hans fara. Jag höll honom tillbaka med båda armarna och besvor de karlar, jag hade talat med, att icke lyssna till honom, icke begå ett mord och icke låta honom taga ett enda steg längre.
Ännu ett skri höjdes på stranden, och då vi vände ögonen bort mot vraket, sågo vi det grymma seglet medelst upprepade slag kasta över bord den minsta av de två, som ännu voro kvar, och därefter liksom i triumf svepa sig omkring den där raska och livliga gestalten, som hängde ensam kvar på masten.
Mot en sådan syn och mot en sådan beslutsamhet som hos denna lugnt förtvivlade varelse, vilken redan var van att leda hälften av de närvarande, kunde jag med lika stor förhoppning ha sökt att besvärja stormen.
»Master Davy», sade han, i det han glatt fattade om mina båda händer, »om min stund är kommen, så är den kommen. Om den inte är det, så ska jag vänta på den. Herren där ovan välsigne er och eder alla! Hjälp mig att göra mig klar, kamrater! Jag måste nu ge mig iväg!»
Jag fördes, ehuru icke på något ovänligt sätt, bort ett stycke därifrån och tvangs av de kringstående att stanna där, i det de, så vitt jag uppfattade det, föreställde mig, att han nu en gång ville giva sig av, antin-
