TJUGUNIONDE KAPITLET.
Det nya såret och det gamla.
Icke hade du, o Steerforth, behövt säga, då vi sista gången talade med varandra i den stund, om vilken jag så föga anade att den skulle bliva vår avskedsstund — icke hade du då behövt säga: »Tro det bästa om mig!» Det hade jag ständigt gjort, och kunde jag väl ändra tankar nu, med denna syn för mina ögon?
Man kom med en bår, lade honom på denna och höljde över honom med en flagga, varpå de buro honom fram mot husen. Alla de, som buro honom, hade känt honom och seglat med honom och sett honom glad och käck. De buro honom genom det vilda tumultet, en tystnad i allt detta uppror, och förde honom till den stuga, där döden redan hade slagit sig ned.
Men då de satte båren på tröskeln, sågo de på varandra och på mig och viskade med varandra. Jag visste varför. De liksom kände, att det icke var rätt att lägga honom i samma rum.
Vi begåvo oss nu inåt staden och förde vår börda till värdshuset. Så snart jag kunde samla mina tankar, skickade jag bud efter Joram och bad honom skaffa mig ett åkdon i vilket jag under natten kunde föra liket till London. Jag insåg att omsorgen om detta och den tunga plikten att förbereda hans mor på dess mottagande vilade på mig ensam, och jag önskade att uppfylla denna plikt så troget som möjligt.
Jag valde natten att resa på för att mera obemärkt kunna lämna staden, men ehuru det var nära midnatt, då jag körde ut från värdshuset i en schäs, följd av det som jag hade tagit i min vård, stoda ännu många människor där och väntade. Här och där i staden och till
