― 507 ―
och med ett stycke ut på vägen såg jag flera, men slutligen hölls jag sällskap endast av den kalla natten, den vida slätten och stoftet av min ungdomsvän.
En mild höstdag vid middagstiden, då marken doftade av trädens fällda löv, och många flera ännu sutto kvar med ett vackert färgspel av gult, rött och brunt, anlände jag till Highgate. Jag färdades den sista milen till fots, tänkande under vägen på det jag hade för händer, och lät vagnen, som hade kört efter mig hela natten, vänta till dess närmare order anlände.
Då jag närmade mig huset, såg det alldeles ut som sist. Icke en enda jalusi var uppdragen, intet spår av liv syntes på den ödsliga, stenlagda gården med dess täckta gång, som ledde till den aldrig begagnade porten. Blåsten hade nu alldeles upphört, och ingenting rörde sig.
Till en början saknade jag mod att ringa på porten, och då jag slutligen gjorde det, tycktes blotta ljudet av klockan giva tillkänna det ärende i vilket jag kom. Den lilla tjänstflickan kom ut med nyckeln i hand och sade, i det hon allvarsamt betraktade mig medan hon öppnade porten:
»Ursäkta, sir — mår ni illa?»
»Jag har varit mycket uppskakad och är trött.»
»Har någonting hänt — mr James?»
»Tyst!» sade jag. »Någonting har hänt, vilket jag måste meddela mrs Steerforth. Hon är väl hemma?»
Flickan svarade oroligt, att hennes fru numera mycket sällan begav sig ut, icke ens åkande, utan ständigt höll sig hemma och aldrig tog emot besök, men mig skulle hon nog taga emot. Hennes fru var uppe hos sig, sade hon, och miss Dartle var hos henne. Vad skulle hon säga henne?
Sedan jag noga inskärpt hos henne att hon icke skulle låtsa om någonting, utan endast lämna mitt kort och säga att jag väntade, slog jag mig ned i salongen, dit vi nu hade kommit in, och väntade där till dess hon skulle komma tillbaka. Dess förra livliga utseende var försvunnet, och fönsterluckorna voro halvt tillskjutna.
