― 508 ―
Harpan hade icke blivit begagnad på mycket lång tid. Där hängde hans porträtt som gosse. Där stod det skrin i vilket hans mor hade förvarat hans brev. Jag undrade om hon någonsin läste dem nu eller om hon någonsin mera skulle komma att läsa dem.
Det var så tyst i huset, att jag hörde flickans lätta steg i trappan. Då hon kom tillbaka ned, medförde hon den hälsning, att mrs Steerforth var mycket klen och svag och icke kunde gå ned, men att hon gärna skulle taga emot mig, ifall jag ursäktade att hon stannade uppe i sitt rum. Kort därefter stod jag inför henne.
Hon var i hans, icke i sitt eget rum. Jag insåg genast att hon hade valt det såsom ett minne av honom, och att de många spår av hans forna nöjen och sysselsättningar, av vilka hon var omgiven, av samma skäl hade fått bliva kvar i samma skick som han hade lämnat dem. Då hon tog emot mig, mumlade hon emellertid någonting om att hon icke begagnade sitt eget rum av den anledning, att dess läge var mindre bekvämt för hennes klenhet, och hennes majestätiska hållning avvisade varje misstanke om sanningen.
Rosa Dartle stod som vanligt vid hennes stol. Just som hon fäste sina svarta ögon på mig, såg jag att hon visste, att jag medförde ett sorgebudskap. Ärret trädde i detta ögonblick tydligt fram. Hon drog sig ett steg tillbaka bakom stolen, så att mrs Steerforth icke skulle få se hennes ansikte, och betraktade mig med en forskande blick, som aldrig ett ögonblick vändes bort eller slogs ned.
»Det gör mig ont att se att ni har sorg», sade mrs Steerforth.
»Jag är tyvärr änkling», svarade jag.
»Ni är bra ung för att redan ha upplevat en så stor förlust», yttrade hon. »Det smärtar mig att höra det, men jag vill hoppas, att tiden ska trösta er.»
»Jag vill hoppas att tiden ska trösta oss alla», svarade jag och såg på henne. »Det är något som vi alla böra hoppas i våra tyngsta sorger, bästa mrs Steerforth.»
