― 510 ―
nes ögon lyste som eld, i det hon ställde sig framför hans mor och utbrast i ett hemskt skratt.
»Är er stolthet nu tillfredsställd, vansinniga kvinna?» frågade hon. »Nu har han givit er upprättelse — med sitt liv. Hör ni? — Med sitt liv!»
Mrs Steerforth sjönk alldeles stel tillbaka i sin stol utan att giva ifrån sig något annat ljud än ett kvidande, och fäste sina vilt stirrande ögon på henne.
»Ja!» ropade Rosa och slog sig lidelsefullt för bröstet. »Se på mig! Kvid och jämra er och se på mig! Se här tillade hon och slog sig med handen på ärret. »Betrakta ert döda barns verk!»
Moderns allt emellanåt upprepade kvidan trängde till mitt hjärta. Den var ständigt den samma, ständigt oartikulerad och kvävd, den kom ständigt från en stel mun och hårt sammanpressade tänder, som om käkarna hade gått i lås och ansiktet stelnat av smärta.
»Kommer ni ihåg när han gjorde det?» fortfor miss Dartle. »Kommer ni ihåg då han, som hade ärvt ert lynne och vars högmod och lidelsefullhet ni hade närt, gjorde detta och vanställde mig för hela livet? Betrakta mig, som till min dödsdag bär märke efter hans höga onåd, och kvid och jämra er över det ni gjort honom till!»
»Miss Dartle, för Guds skull!» sade jag i bedjande ton.
»Jag vill tala!» sade hon och vände sina ljungande ögon mot mig. »Var tyst ni! Se på mig, ni stolta mor åt en stolt, falsk son! Jämra er över att ni fostrat honom, att ni fördärvat honom — jämra er över er och min förlust!»
Hon knöt handen och skälvde i hela sin magra, spinkiga gestalt, som om hennes lidelsefullhet dödade henne tum för tum.
»Ni harmas över hans självrådighet!» utbrast hon. »Ni känner er förtörnad över hans högmodiga lynne! Ni, som då ert hår redan grånat, mot dessa båda ställde de egenskaper som födde dem då ni gav honom livet! Ni, som från hans vagga gjorde honom till vad han var och
