― 511 ―
kvävde det som han hade kunnat bli. Känner ni er nu belönad för edra många år av sorg och bekymmer?»
»O, miss Dartle, ni borde blygas över er grymhet!»
»Jag säger er, att jag vill tala med henne», genmälde hon. »Ingen makt på jorden skulle kunna hejda mig, medan jag står här. Jag har tegat under alla dessa år och skulle jag inte nu tala? Jag älskade honom högre än ni någonsin älskade honom!» fortfor hon, i det hon häftigt vände sig till henne. »Jag kunde ha älskat honom utan att begära genkärlek. Om jag hade varit hans hustru, kunde jag ha varit slav av hans nycker för ett enda vänligt ord om året, ja, det kunde jag. Vem vet det bättre än jag? Ni var anspråksfull, stolt, småaktig och egoistisk. Min kärlek skulle ha varit uppoffrande — skulle ha trampat ert ömkliga pjunk under fötterna.»
Och med blixtrande ögon stampade hon i golvet, som om hon verkligen gjorde vad hon hade sagt.
»Se här!» sade hon och slog åter ärret med sin skoningslösa hand. »Då han lärde sig att bättre inse vad han hade gjort, såg han det och ångrade sig! Jag sjöng för honom och talade med honom och visade det livliga deltagande jag kände för allt vad han företog sig, jag förvärvade mig med ansträngning de kunskaper som mest intresserade honom, och jag drog honom till mig! Då han var som mest sann och uppriktig älskade han mig. Ja, det gjorde han. Mången gång då ni avfärdades med ett obetydligt ord, tryckte han mig till sitt hjärta!»
Hon sade detta med gäckande stolthet mitt i sitt ursinne — ty det var föga mindre — och likväl med ett girigt minne därav, i vilket de slocknande bränderna av en mildare känsla för ett ögonblick blossade upp.
»Jag sjönk ned — och att så skulle ske, hade jag nog insett, så framt inte hans barnsliga kärleksbetygelser hade förblindat mig — till en docka, en leksak under en ledig stund, som kastades bort och togs upp igen och lektes med, allt efter som det ostadiga lynnet föll på honom. Då han tröttnade, gjorde jag detsamma. Då hans nyck tog slut, skulle jag lika litet ha sökt att öka den
