― 513 ―
med huvudet, men gav icke något annat tecken till liv. Miss Dartle böjde plötsligt knä för den och började att häkta upp hennes klänning.
»Förbannelse över er!» sade hon och såg sig om på mig med ett blandat uttryck av sorg och raseri. »Det var i en olycklig stund som ni någonsin kom hit! Förbannelse över er! Gå er väg!»
Sedan jag lämnat rummet, skyndade jag tillbaka och ringde på klockan för att desto fortare få tjänstfolket i rörelse. Hon hade nu tagit den känslolösa gestalten i sina armar, ännu alltjämt liggande på knä för den, och kysste den och ropade åt den och vaggade den vid sitt bröst, som om den hade varit ett barn, och försökte alla möjliga ömma medel för att väcka dess slumrande sinnen. Jag fruktade nu icke längre för att lämna henne, utan smög mig bort och ropade på folket.
Längre fram på dagen kom jag tillbaka, och vi lade honom i hans mors rum. Det var på samma sätt med henne som förut, sade man mig, miss Dartle vek icke från hennes sida, flera läkare hade blivit tillkallade, och många medel försökta, men hon låg som en bildstod, med undantag av att hon allt emellanåt lät höra en svag kvidan.
Jag gick genom det dystra huset och in i det rum i vilket han låg. Jag lyfte upp den blytunga handen och tryckte den till mitt hjärta, och hela världen tycktes mig vara död och tystnad, endast avbrutna av hans moders kvidan.
33. — David Copperfield. II.
