TRETTIONDE KAPITLET.
Utvandrarna.
Innan jag gav efter för stöten av dessa häftiga själsrörelser hade jag ännu en sak att göra, och det var att för de bortresande dölja vad som hade hänt och låta dem anträda sin resa i lycklig okunnighet. Härmed var ingen tid att förspilla.
Jag tog samma afton mr Micawber avsides och uppdrog åt honom att ställa sig emellan mr Peggotty och underrättelsen om den sista förfärliga tilldragelsen, vilket han åtog sig med mycken iver och lovade att uppsnappa varje tidning, varigenom underrättelsen, utan ett sådant försiktighetsmått, möjligen skulle kunna komma för hans ögon.
»Om den banar sig väg till honom, sir», sade mr Micawber och slog sig för bröstet, »ska den först gå genom denna kropp!»
Jag måste här nämna att mr Micawber i sin strävan att fullkomligt lämpa sig efter ett nytt samhällstillstånd hade antagit en viss käck sjörövaremin — en min som om han väl icke vore helt och hållet laglös, men dock ständigt på sin vakt och färdig att gripa till offensiven Man skulle kunnat taga honom för en öknens son, som länge hade varit van att leva utom civilisationens gränser och nu stod i begrepp att återvända till sitt hemlands urskogar.
Bland annat hade han försett sig med en fullständig uppsättning oljekläder och en halmhatt med en mycket låg kulle, som var tjärad eller målad utvändigt. I denna grova dräkt, med en vanlig matroskikare under armen och ett visst förnumstigt kast med ögat upp mot himmelen, som om han hölle utkik efter fult väder, såg han
