― 516 ―
vid, med det gamla, känslolösa syskrinet, alnmåttet och vaxljusbiten, vilka nu hade överlevat så mycket.
Det var icke lätt att besvara hennes frågor och ännu mindre lätt att, sedan mr Micawber hade fört in mr Peggotty, viska till denne, att jag lämnat fram brevet och att allt var gott och väl. Men jag gjorde båda delarna och gjorde dem glada. Om jag än visade några spår av det jag kände, så voro mina egna sorger tillräckliga till att förklara det.
»Och när ska skeppet segla, mr Micawber?» frågade min tant.
Mr Micawber fann det nödvändigt att så småningom förbereda antingen min tant eller sin hustru. och svarade, att det skulle bära av förrän han i går hade väntat.
»Jag förmodar att ni fick underrättelse därom med båten?»
»Ja», svarade han.
»Nå», sade min tant, »och fartyget avgår…?»
»Min nådiga», svarade han, »jag har fått underrättelse om att vi nödvändigt måste vara ombord före klockan sju i morgon bittida.»
»Å, det var tidigt!» sade min tant. »Är det verkligen säkert, mr Peggotty?»
»Ja, det är det, madame. Skeppet går nedåt floden med det här tidvattnet. Om master Davy och syster min komma ombord i Gravesend i morgon eftermiddag, så få de se sista skymten av oss.»
»Ja, det kan ni lita på att vi skola göra», sade jag.
»Intill dess och tills vi kommit ut på havet», sade mr Micawber, med en betydelsefull blick på mig, »skola mr Peggotty och jag tillsammans ständigt hålla dubbel utkik på vårt gods och våra lösören. Emma, min ängel», fortfor mr Micawber och harsklade sig med en förnäm hållning, »min vän mr Thomas Traddles är nog god att viska i mitt öra en anhållan om att få åtnjuta den förmånen att få beställa de nödiga ingredienserna för tillredande av ett måttligt kvantum av den dryck, som i våra sinnen särskilt sammanknyter sig med gamla Eng-
