― 515 ―
på sitt sätt vida mera sjömanslik ut än mr Peggotty. Hela hans familj var, om jag så får uttrycka mig, klar till aktion. Mrs Micawber bar den tätast åtsittande och mest hårdnackade av alla hattar hårt bunden under hakan samt en schal, i vilken hon var inknuten som ett bylte (alldeles som jag var inknuten, då min tant första gången tog hand om mig) och som var fastgjord baktill medelst en stark knut. Miss Micawber befanns på samma sätt ombonad och gjord ogenomtränglig för stormigt väder, men utan en enda överflödig persedel. Unge herr Micawber kunde knappast upptäckas i sin Guernseyskjorta och de raggigaste sjömanskläder jag någonsin sett, och barnen voro, likt konserver, instuvade i lufttäta omhöljen. Både mr Micawber och hans son gingo med ärmarna lätt uppvikta vid handlederna, liksom om de vore färdiga att lägga hand vid vad som helst och på första vink »tumla upp» eller sjunga: »Hoj, hiva, hoj!»
Sålunda funno Traddles och jag dem fram mot aftonen, vid den då under namn av Hungerford Stairs kända trätrappan, där de stodo och åsågo avfärden av en båt, som skulle föra en del av deras egendom ombord. Jag hade meddelat Traddles den förfärliga händelsen, och den hade häftigt uppskakat honom, men det kunde icke vara något tvivel om det rätta uti att hålla den hemlig, och han hade kommit för att hjälpa mig i denna sista tjänst. Det var här jag tog mr Micawber avsides och erhöll hans löfte.
Familjen Micawber hade inkvarterat sig i ett litet, smutsigt och förfallet värdshus, som då låg tätt invid trappan och hade en över strömmen framskjutande övervåning. I sin egenskap av utvandrare var familjen föremål för ett visst intresse i Hungerfordtrakten och samlade så många åskådare omkring sig, att vi voro glada åt att få en tillflykt i deras rum. Detta låg i den nämnda övervåningen, under vilken floden flöt fram. Min tant och Agnes voro redan där och sysselsatta med förfärdigandet av vissa extra beklädnadspersedlar åt barnen. Peggotty biträdde helt lugnt och stilla där-
