― 518 ―
»Om så är, min vän», sade mr Micawber med sin vanliga plötsliga hetta så snart detta ämne vidrördes, »så har den där medlemmen av din familj — vilken han, hon eller det än må vara — låtit oss vänta en så ansenlig tidrymd, att besagde medlem nu måhända torde vänta till dess det faller mig lägligt.»
»Micawber», sade hans hustru med sakta stämma, »vid ett tillfälle sådant som detta…»
»Passar det inte att fästa sig vid varje liten förolämpning», sade mr Micawber och reste upp sig. »Emma, jag mottager tillrättavisningen.»
»Förlusten, Micawber», anmärkte hans hustru, »har varit min familjs och inte din. Om min familj omsider inser huru mycket den förlorat genom sitt eget beteende under den förflutna tiden och nu önskar utsträcka broderskapets hand, så stöt den icke ifrån dig.»
»Min vän», svarade han, »ske alltså!»
»Om inte för deras, så för min skull, Micawber», sade hans hustru.
»Emma», genmälde hennes man, »denna uppfattning av frågan är i ett dylikt ögonblick oemotståndlig. Jag kan inte, ej ens nu, uttryckligen förplikta mig till att falla din familj om halsen, men den ädla värmen hos den medlem av din familj, som nu väntar på mig, skall icke möta köld hos mig.»
Mr Micawber gick och stannade ute en stund, varunder mrs Micawber icke var fri från fruktan, att hårda ord möjligen kommit att växlas mellan honom och den där medlemmen. Omsider trädde samma gosse in igen och lämnade mig en med blyerts skriven biljett med den juridiska överskriften: »Heep mot Micawber.» Av detta dokument erfor jag, att mr Micawber, som åter hade blivit arresterad, befann sig i en häftig paroxysm av förtvivlan och bad mig med budet sända honom hans kniv och hans kvartersmått, emedan de möjligen kunde bliva honom till nytta under den korta återstoden av hans tillvaro i fängelset, varjämte han anmodade mig att, såsom en sista vänskapstjänst, vara god och följa
