― 521 ―
nande, att vi utan tvivel allesammans skola bli högeligen överraskade, då utkiken i stormärsen ropar: ’Land, ohoj!’»
Därmed tömde han innehållet i sin tennbägare, som om han redan hade tillryggalagt sin resa och bestått sin examen till styrman av första klassen inför de främsta sjömän i världen.
»Det som jag framför allt hoppas, mr Copperfield», sade mrs Micawber, »är, att vi i några grenar av vår familj skola leva upp igen i det gamla moderlandet. Rynka inte pannan, Micawber! Jag menar nu inte min egen familj, utan våra barnbarn. Hur kraftigt skottet än är», sade mrs Micawber och skakade på huvudet, »kan jag likväl inte glömma moderstammen, och då vår ätt kommer till ära och rikedom, tillstår jag, att jag skulle önska, att denna rikedom måtte inflyta i Britannias kassor.»
»Min söta vän», sade mr Micawber, »Britannia måste stå sitt kast. Jag får säga rent ut, att hon aldrig gjort något för mig och att jag inte hyser någon särskild önskan i detta avseende.»
»Däruti har du orätt, Micawber», sade hans hustru. »Du drager ut, Micawber, till detta avlägsna klimat för att stärka, men inte för att försvaga bandet mellan dig och Albion.»
»Det ifrågavarande bandet, min älskling», genmälde mr Micawber, »har icke, jag upprepar det, pålagt mig en sådan börda av personliga förpliktelser, att jag skulle ha något emot att knyta ett annat band.»
»Däruti har du också orätt, Micawber», svarade hans hustru. »Du känner inte din förmåga, Micawber. Det är denna som, även vid det steg du nu står på väg att taga, skall stärka bandet mellan dig och Albion.»
Mr Micawber satt i sin länstol med uppdragna ögonbryn, halvt gillande, halvt ogillande mrs Micawbers åsikter, allteftersom de framställdes, men på samma gång erkännande det framtidsperspektiv de innehöllo.
»Min bäste mr Copperfield», sade mrs Micawber, »jag skulle önska att mr Micawber ville inse sin ställning.
