― 520 ―
san, mrs Micawber», sade min tant, »så måste ni nödvändigt låta oss få underrättelser om er.»
»Min bästa miss Trotwood», svarade hon, »jag skall endast vara alltför lycklig alt tänka mig att någon människa väntar på underrättelser ifrån oss. Jag skall inte underlåta att skriva. Jag hoppas att ni, mr Copperfield, såsom en gammal och förtrogen vän, inte heller skall ha någonting emot att själv då och då erhålla underrättelser från en som kände honom innan tvillingarna hade medvetande om sin tillvaro.»
Jag svarade, att jag hoppades att få underrättelser från henne så ofta hon hade tillfälle att skriva.
»Med Guds hjälp blir det nog många sådana tillfällen», sade mr Micawber. »Oceanen är nuförtiden en fullständig skeppsflotta, och vi kunna knappast undgå att träffa på många fartyg under vår överfärd. Det är ju bara tvärs över», sade mr Micawber och lekte med sin lornjett, »bara tvärs över. Avståndet är detsamma som intet.»
Jag tänker nu på huru eget, men på samma gång huru fullkomligt likt mr Micawber det var, att han, då han for från London till Canterbury, talade därom som om han begåve sig till jordens yttersta gränser, men nu, då han for från England till Australien, talade därom som om han begåve sig på en liten utfärd tvärs över kanalen.
»Under resan», sade mr Micawber, »skall jag försöka att då och då berätta en liten historia, och jag hoppas att min son Wilkins' melodier skola bli omtyckta vid brasan i kabyssen. Då mrs Micawber blivit brandförsäkrad för sjösjuka — ett uttryck i vilket jag hoppas att det inte ligger någonting konventionellt anstötligt — förmodar jag att hon låter höra sin ’Liten Tafflin’. Marsvin och delfiner skola, efter vad jag förmodar, ofta bliva observerade tvärs för vår bog, och bade på styrbords och babords låring skola nya föremål ständigt komma att upptäckas. Kort sagt», tillade mr Micawber med sin gamla förnäma min, »enligt all sannolikhet skall allt, både på däck och till väders, befinnas så spän-
