― 526 ―
Han rörde vid den nyssnämnda unga kvinnans axel, och Martha stod framför mig.
»Gud välsigne er, ni goda människa!» utbrast jag. »Ni tar henne med er!»
Hon svarade för honom med en ström av tårar. Jag kunde icke yttra ett ord, utan endast tryckte hans hand, och om jag någonsin ärat och älskat någon människa, så älskade jag och ärade denne man i mitt hjärtas innersta.
Alla obehöriga måste nu lämna fartyget. Den värsta prövningen återstod ännu för mig. Jag meddelade honom vad den ädla, hädangångna själen hade uppdragit åt mig att säga honom vid avskedet. Det rörde honom djupt, men då han å sin sida gav mig många kärleksfulla och innerliga hälsningar till dessa döva öron, rörde detta mig ännu mera.
Tiden var inne. Jag omfamnade honom, tog den gråtande Peggotty under armen och skyndade bort. Uppe på däck tog jag avsked av den stackars mrs Micawber. Ännu i detta ögonblick såg hon sig förvirrat omkring efter sin familj, och hennes sista ord till mig var, att hon aldrig skulle övergiva mr Micawber.
Vi gingo ned i vår båt och lade oss på kort avstånd från fartyget för att se då det begav sig av. Det var en lugn och strålande solnedgång. Fartyget befann sig mellan oss och det röda ljuset, och varje smäcker lina och spira var synlig mot den glödande bakgrunden. En syn på en gång så vacker, så sorglig och så förhoppningsfull som det härliga skeppet, som ännu låg stilla på det krusade vattnet, med alla levande varelser ombord skockade vid relingen och för ett ögonblick grupperade där, tysta och barhuvade, har jag aldrig skådat.
Tysta — men endast för ett ögonblick. I det seglen fylldes av vinden och skeppet började att röra sig, uppstämdes från samtliga båtarna tre dundrande hurrarop, vilka besvarades av dem som voro ombord, upprepades och återupprepades. Mitt hjärta gav sig luft, då jag hörde ljudet och såg de vinkande hattarna och näsdukarna — och nu såg jag henne!
