― 525 ―
ting, men efter hand blev det ljusare omkring mig, allteftersom mina ögon vande sig vid mörkret, och jag tyckte mig stå mitt uti en tavla av Ostade. Mellan de tunga bjälkarna, skotten och ringbultarna i skeppet samt utvandrarnas kojer, kistor, bylten, tunnor och högar av all slags packning, vilka här och där belystes av dinglande lyktor och på andra ställen av det gula dagsljus, som stal sig in genom ett vindsegel eller en lucka, befunno sig täta grupper av människor, som ingingo nya bekantskaper, togo avsked, pratade, skrattade, gräto, åto och drucko; några hade redan tagit sina få fot plats i besittning och arrangerat sina små hushåll och placerat små barn på pallar eller dvärglika länstolar, medan andra hade uppgivit hoppet om en viloplats och vankade förtvivlade omkring. Från dibarn, som endast hade ett par veckor av livet bakom sig, till krokryggiga gamla män och kvinnor, som tycktes ha endast en vecka eller par att leva på, och från bönder, som bokstavligen förde med sig Englands jord under sina stövelklackar, ned till smeder, som på sin hud togo med sig prov av dess sot och rök, tycktes varje ålder och yrke vara sammanstuvat inom mellandäckets trånga gränser.
I det mina blickar vandrade omkring på detta ställe, trodde jag mig se en gestalt, som liknade Emilis, sitta vid en öppen port med ett av Micawbers barn bredvid sig; den tilldrog sig först min uppmärksamhet därigenom att en annan gestalt skildes ifrån den med en kyss och, då den lugnt skred fram genom vimlet, erinrade mig om — Agnes! Men under brådskan och oredan där nere och upproret i mina egna tankar försvann den åter ur sikte för mig, och jag visste endast att tiden var inne, då alla främmande skulle bli tillsagda att lämna skeppet; att Peggotty satt vid min sida på en kista och grät, och att mrs Gummidge, biträdd av en yngre, svartklädd kvinna, ivrigt höll på att ordna mr Peggottys saker.
»Har ni ännu något sista ord att säga mig, master Davy?» frågade denne senare. »Är ingenting glömt innan vi skiljas?»
»En sak», sade jag: »Martha!»
