― 535 ―
älskat mig, huru kunde jag väl tro, att hon skulle älska mig nu?
Jag hade ständigt insett min svaghet i jämförelse med hennes styrka och ståndaktighet, och nu kände jag den allt mer och mer. Vad jag än möjligen kunde ha varit för henne eller hon för mig, ifall jag för länge sedan hade varit henne värdigare, så var i alla händelser varken jag eller hon det nu. Den tiden var förbi. Jag hade låtit den gå mig ur händerna och hade med rätta förlorat henne.
Att jag led mycket av dessa strider, att de fyllde mig med sorg och ånger och att jag likväl upprätthölls av känslan av att det med all rätt fordrades av mig, såsom hederlig karl, att jag med blygsel skulle visa ifrån mig tanken på att vända mig till den dyra flickan nu, då alla mina förhoppningar hade vissnat, sedan jag lättsinnigt hade vänt mig ifrån henne, då de voro ljusa och friska — vilken betraktelse låg vid roten av varje tanke jag ägnade henne — allt detta är fullkomligt sant, det ena lika mycket som det andra. Jag sökte nu icke att dölja för mig själv, att jag älskade henne av hela min själ, men jag övertygade mig om att det nu var för sent, och att det förhållande, som så länge hade bestått oss emellan, måste förbliva orubbat.
Ofta och mycket hade jag tänkt på vad min Dora flyktigt antytt såsom något som möjligen kunnat hända under de år som voro bestämda att icke bliva någon prövningstid för oss; jag hade övervägt huru de ting, som aldrig hända, ofta till sina följder hava lika mycken verklighet för oss, som de vilka verkligen inträffat. De år, om vilka hon hade talat, hade ju nu blivit verkligheter till min förbättring, och skulle en gång, måhända litet senare, ha blivit det, även om vi hade blivit skilda åt i vår tidigaste dårskap. Jag sökte att förvandla detta förhållande, mellan mig och Agnes, till ett medel att göra mig mera självförsakande, mera bestämd, mera medveten av mig själv, mina fel och brister. Sålunda kom jag, genom betraktelsen av att det möjligen kunde
